Haikurymdens mörka materia och ljusa energi

Den japanska kvinnligapoeten Chiyo-ni (1703-1775)var känd för sin skicklighet att skriva haiku, japansk kortdikt. En dag ställdes hon inför uppgiften att skriva en haiku som återgav de tre geometriska figurerna som uppbär universum: kvadraten, triangeln och cirkeln. Hon funderade några minuter, skrev så:Myggnätet / - en flik har fallit ned / Fullmånen.

Tänker på denna träffsäkra haikubild när jag läser Max Tegmarks omfångsrika bokVårt matematiska universum(Volante förlag).Den är skriven i samma anda som utmärkte Galileo Galilei (1623) när han beskrev universum som en ”ständigt vidöppen bok för vår blick, skriven på matematikens språk och dess tecken är trianglar, cirklar och andra geometriska figurer utan vilka det är mänskligt omöjligt att förstå ett enda ord i den”.  Den bärande idén i Tegmarks bok är att vår fysikaliska värld inte bara kan beskrivas med matematikens hjälp utan att den faktiskt är matematik, vilket ”förvandlar oss till jagkännande delar av ett enormt matematiskt objekt”.

Har inte också haiku en bärande grund som är matematisk? Är det förklaringen till att haiku kunnat fortleva som diktform i över 500 år och i vår tid spridas över hela världen? Nu tänker jag inte bara på den traditionellastavelseräkningen 5-7-5 på 3 rader utan på haikubildens uppbyggnad och förvandling.

I fysiken beskriver talet 3 verklighetens tre dimensioner: längd, bredd och höjd. Haikuns dimensioner är också 3: Scenen där berättelsen äger rum, rörelsen där handlingen utvecklas, slutraden där förvandlingen uppenbaras.

Haiku kan skrivas på en rad, vilket är vanligt i Japan, eller med tvåeller tre rader, men haikuns berättelse måste alltid innehålla de tre elementen scen, handling och förvandling för att vara en fullvärdig haiku.

Haiku presenterar en trestegsupplevelse med en överraskande final:

Torr och utblommad / får hela balkongsommarn / rum i en plastsäck.

(Ingrid Eklund) Första raden presenterar varken en scen eller en aktör utan en obestämd bild av vissnad. Läsaren undrar vem eller vad som avses.

Andra raden avslöjar scenen i ett påhittigt rum-tids sammansatt ord, ”balkongsommarn”, medan tredje raden antyder diktarens överraskande handling att lägga de vissna blommornai en plastsäck. Bilden är träffande och dessutom humoristisk.Situationen andas äkthet, man förstår att den är självupplevd.

Just det självupplevda är det som avgör om en haiku känns levande, men det räcker inte med att återge en erfarenhet utan det gäller också att finna rätt ord och ton för att kunna överföra det sant upplevda till andra mottagare. I haiku är detta svårare än i annan litteratur eftersom utrymmet är så begränsat. Diktaren måste söka efter ord som återger essensen i det upplevda och finna en rytm i raderna som inte bromsar läsningen. Sökandet kan vara mödosamt och ta lång tid, men så plötsligt händer det att pusselbitarna faller på plats. Detta är det efterlängtade haiku-ögonblicket, som framkallar en aha-upplevelse hos tanken och en ilning av glädje hos känslan. Denna känsla kan genomströmma hela kroppen som en varm våg av skapande energi som lyser upp hela dikten.

Haiku kan betecknas som en ljusdroppe av förvandlad energi.

Just förvandlingsmomentet återfinns också i begreppet Uni-versum

som betyder ”en-förvandling”. Vad som gör haiku så spännande är att i likhet med universum finns bortom de matematiska principerna gränslösa möjligheter. 

Max Tegmark gör en skarp åtskillnad mellan naturvetenskapen, vars uppgift är att forska om den yttre verkligheten, och den kognitiva forskningen om den inre verkligheten.  Vår kunskap om den yttre verkligheten är begränsad av den information som förmedlas till hjärnan av våra sinnen. Denna information skapar hos var och en av oss en subjektiv modell av verkligheten. Haikudiktaren vill gärna tro att han/hon återger en sann bild av verkligheten men i själva verket återges en personlig bild av upplevd verklighet. Bilden kan likartat uppfattas av läsare som har förmåga att se dikten med samma ögon som diktarens.

Tegmark framhåller att det är lika viktigt att kartlägga den inre verkligheten, vars stora gåta är medvetandet, som den yttre verkligheten, universum.För båda forskningsområden gäller att det rör relationella verkligheter.”Egenskaperna hos världen omkring oss härleds inte ur de minsta byggstenarna (atomer) utan ur relationer mellan dessa. Den yttre fysikaliska tillvaron är därför mera än summan av sina delar.” I hjärnan är det inte nervcellerna som meddelar innebörder utan relationerna mellan miljarder nervceller som bildar den väv vi uppfattar som vår inre verklighet. Haiku är en fininställning i denna väv av en personlig upplevelse.

Vad som förenar naturvetenskapen och haiku är vad Einstein kallar ”associationernas spel”. Albert Einstein, känd som 1900-talets främste vetenskapsman, beskriver sitt matematiska tänkande med följande ord:

”Först framträder mer eller mindre klara bilder och tecken som med viljan kan reproduceras och kombineras.Min önskan att till slut uppnå logiskt

sammanhängande begrepp är den emotionella basen för detta rätt svävande spel med olika beståndsdelar, Först i påföljande fas, när associationernas spel är tillräckligt etablerat och kan reproduceras närhelst jag vill, då söker jag med möda konventionella ord eller andra tecken för att beskriva vad jag uppnått.”

Associationerna söks i medvetandets samlade erfarenheter, minnen, andras forskningsresultat etc. Vad betyder ordet ”med” i sammanställningenmedvetande? Det innebär troligen en länk till vetandet – en länk till något man redan vet som oväntat dyker upp ur minnets djup och kopplas samman med väntande ”mer eller mindre klara bilder och tecken”. Denna förening uppvisar nya ”logiskt sammanhängande begrepp”. De visas för det sökande jaget som nu är ”med” det nya vetandet.

I den kristna kulturen är medvetandet en trosföreställning härrörande från en gudomlig källa. Med andra ord ”veta-med-Gud.” Samvetetär den inre rösten som bedömer om människans handlingar är i överensstämmelse med medvetandets moraliska lagar eller inte.

Associationernas spel är ett viktigt element också hos haikudiktaren. Subtila associationer antyds för att ge läsaren chansen att själv finna dem och därmed uppnå tillfredsställelsen och glädjen att uppfatta poängen. Statsbegravning. / Gående hänvisas / till andra sidan (Lars Granström).

Skylten framkallar en serie associationer: Först att detta är en trafikinformation med direktiv att gå över till andra sidan. Sedan att det är en uppmaning att visa respekt för den döde och hålla avstånd till processionen. Slutligen en erinran om döden och vårt oundvikliga öde att gå den till mötes.

För att överbrygga den rådande klyftan mellan den matematiska beskrivningen av den yttre verkligheten och den subjektiva beskrivningen av den inre verkligheten laborerar Tegmark med begreppet konsensusverklighet. Det betyder en gemensam beskrivning av den fysikaliska världen som alla kan vara ense om. Det framstår som en praktisk kompromiss för att hantera den verklighet vi alla känner till. Tider och platser nämns med siffror och namn vi alla accepterat som sanna beskrivningar utan att behöva referera till vetenskaplig rumtid. Iakttagande av konsensusverklighetens regler undviker många missförstånd. Samtidigt finns dock risken att förenkla till ytlighet vår komplexa omvärld och uppmuntra till konformistisk flockmentalitet.

Enligt Tegmark kan man tänka sig existensen av parallella världar – först föreslagen av Hugh Everett på 1950-talet. Allt som händer på jorden händer också i andra universa och vårt jag existerar i kopior i detta multiversum.

Finns dessa parallella universa verkligen i någon konkret mening?

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, uttrycker sin tveksamhet i Mörkret vid tidens ände. En bok om universums mörka sida. Han hävdar att de parallella världarna trots allt kan existera på ett annat och högst påtagligt vis:”De utgörs helt enkelt av alla de olika världar som dina medmänniskor, eller snarare medobservatörer, upplever.”

Denna uppfattning överensstämmer med tidigarehär återgivna tanke att varje människa bär på sina egna subjektiva bilder av verkligheten. Dessa verkligheter konstituerar parallella världar, okända för utomstående.

Ulf Danielsson citerar gärna poeter och filmskapare som Robert Frost och Ingmar Bergman för att visa släktskapen med naturvetenskapen hos den konstnärliga fantasins strävan att söka lösningar i världsalltets gåtor. 

Länge levde jag i föreställningen att japansk haiku alltid slutar i ljusa toner för att efterlämna en kvardröjande positiv känsla. Men så upptäckte jag i en bok av franske haikudiktaren Alain Kervern, Histoire du Haiku Contemporain(Skol Vreizh),att japansk haiku under krigsåren 1931-1945ändrade karaktär och vittnade om ett stort mörker.Unga män mobiliserades till slagfält i Korea, Kina och Sydostasien och deras mörka upplevelser utgjöts i haikudikter: Snart / det djupa svarta på slagfältet / kommer under lampan.(Tomizawa Kakio). En kanonmynning / riktas mot mig / på Nyårets tidning (Kuribashi Issekiro). När krigsmotståndarna gav ut haikutidskrifter förbjöds de av militärregeringen och flera framstående haikudiktare fängslades så länge de inte ”stödde truppernas moral och japansk seger”.

Mina drömmar om lycka / bortom horisonten / möter bara snö (Hosoya Genji). Denna haiku är en tydlig referens till Bashos (1644-1694) berömda dikt Sommargräs / vad som är kvar / av krigarnas drömmar. En efterkrigshaiku av Suzuki Murio lyder: Månen går upp / med alla mina döda/ jag väntar på bussen. Varje haiku är en minnesanteckning, vare sig den skrivs omedelbart efter upplevelsen eller många år senare. Diktarens väntan på bussen i ovanstående slutrad uppenbarar en strimma av hopp ur

krigshaikuns mörka materia.

Skidåkaren stannar / för att lämna rum / åt snöns tystnad.

Nej, jag stannade inte för att lyssna till tystnad utan för att se ut över snöfältet framför mig. Men plötsligt uppmärksammade jag hur tyst det var. Stavarnas ljud mot snön hade upphört. Snön låg tyst framför mig. Då upplevde jag med en känsla av glädje att en haiku uppenbarats. För att öka överraskningen lade jag till ”lämna rum”, vilket skulle framkalla en vilseledande tanke attskidåkaren lämnade spåret för att bereda plats åt en annan skidåkare.

Detta visar att man kan manipulera med orden i en uppenbarad haiku för att öka effekten, men man kan inte medvetet planera en självupplevd haiku.

Sedan jag nedtecknat dikten upptäckte jag att rum överlämnats åt en tystnad, en auditiv tomhet utan behov av rum för att breda ut sig. Detta gav en oväntad dimension åt haikun att en outtalad inre hörselupplevelse, minnet av stavarnas ljud, framkallat en synupplevelse, stavarna. Denna omvandling mellan olika sinnesorgan är inte ovanlig i japansk haiku, till exempel hos Basho: Stillhet - / in i klippan tränger / cikadornas sång.

Ljudet från cikadorna i stillheten ges en skarp synbild (tränger in i klippan) som skärper hörseln av sången till en knivvassupplevelse.

Om tiden betecknas som en fjärde dimension i den fysiska verkligheten,

kan då själva förvandlingsmomentet i haiku betecknas som en fjärde dimension? Detta moment är ju underställt tiden i blixtbelysning av en rörelse som fört fram dikten till denna förvandlingspunkt. Haiku, inflätad i universums geometriska matematik, speglar den oupphörliga rörelsen mellan den yttre och inre verkligheten.

I vår tid får beteckningen haikurymden också en mera jordnära betydelse. Med utvecklingen av den digitala tekniken far och färdas haikudikter över hela jordklotet mellan diktare och haikusällskap. Våra dikter trycks i olika länders haikutidskrifter, ofta på originalspråket med engelsk översättning,

de deltar i internationella tävlingar, debatteras och tolkas om de härrör från personliga upplevelser eller är påhitt från fantasin. Haiku med olika grader av bildladdad energi svirrar ständigt runt i jordatmosfären för att vidga våra händelsehorisonter.

Kaj Falkman

diplomat och författare
Juni 2016

Hanne Svendsen